Detta är ett stycke från bokens första kapitel;

När ska vi få vila?

Låt oss börja med Anders. Han är lite närmare 40 än 30. Välutbildad, vältränad och
relativt välavlönad. Han sitter inne på läkarens mottagningsrum och väntar på några
provsvar. Läkaren bläddrar fram och tillbaka i lite papper, vänder sig sedan till
Anders och meddelar honom att han har cancer.

Anders första reaktion är inte rädsla, inte ilska, sorg eller förvirring.
Han känner – lättnad.
Tanken som far igenom hans huvud är; ”Äntligen får jag vila”.

Berättelsen om Anders är sann. Och visst kan vi förstå den. Det är klart att han längtar efter
att få vila. Vem gör inte det? Samtidigt är det något som är helt galet. Någonstans tänkte vi
fel. För det kan ju inte vara meningen att vi ska behöva kämpa så hårt, att vi till slut välkomnar
vad som helst, till och med cancer, bara vi får en möjlighet , en ursäkt, för att vila?

Den här boken handlar om ett spel som pågår i stort sett hela tiden. Vi spelar det med andra
människor, vi spelar det med och mot oss själva. Det är spelet som ger oss upplevelsen av
att ”aldrig komma fram”. Det är spelet som gör att vi så sällan känner lugn och ro. I arbetet
med den här boken har jag gång på gång stött på människor som berättat samma historia;
De sätter upp mål, de arbetar för att nå dem, men när de kommer fram så upplever de två
saker; den förväntade känslan av tillfredsställelse, glädje eller seger infinner sig inte riktigt,
plus att målet har under resans gång flyttats ännu längre fram.

Känns den igen?
Har du också varit med om att du nått dit du ville bara för att upptäcka att mållinjen omärkligt
har flyttats fram ytterligare några steg? Har du också förverkligat något du drömt om bara för att
konstatera att den där känslan av lugn eller nöjdhet, underligt nog inte alls infinner sig?

Det är när vi spelar spelet som vi aldrig får vila. Vi drivs hårt av vår egen längtan efter något
annat och det enda vi vet är att vi ännu inte har hittat det vi söker. Alltså gäller det att sätta
upp nya mål och kämpa ännu hårdare – eller?