Syns jag? Jag står långt bak i ateljén, bredvid den skulptur som skulle bli störst av dem alla. Fotografen Fredrik Sjöberg fotade inte bara alla bilder till utställningskatalogen, han fotade även hur arbetet utvecklades i ateljén.

Nästan all formgivning gjorde jag på några timmar när jag satt på ett café vid St. Eriksplan i Stockholm. Där förstod jag att det bland annat skulle bli flera stora vita skulpturer klädda med mint-pastiller. Men jag hade ingen aning om hur det skulle göras, vilket material som skulle hålla upp konstruktionen, hur jag skulle få de mjuka, levande formerna. Svaren var stålnät och ståltråd, gips och limpistol. Det fanns alltid svar som kom. Om inte i första försöket, så i andra eller tredje.

Som mest var vi ett trettiotal personer som arbetade med Sugar for my honey. Allt från modeller till ljussättare och konstnärsassistenter. Mellan 300 och 400 kg godis gick det åt, hur mycket lim och hur mycket gips har jag ingen aning om. Att tänka stort kräver inte galenskap, även om konstnärsmyten gärna vill presentera det så. Det som behövs är tillit.