Denna akrylmålning kom till i vrede 2005. Jag vet inte vad som hade gjort mig förbannad, men jag vet känslan av att måla henne. Det där fula, arga, gloende ansiktet. Hennes sätt att provokativt sära på benen och hålla i sin egen rumpa.

Fast hon egentligen inte tillhörde min utställning "Kind of Human" så tog jag med henne till Shanghai. Min gallerist avrådde mig, troligtvis för att hon hade en bättre känsla för vad den Kinesiska publiken tålde än jag hade.

Jag minns hur jag står på utställningen och iakttar människorna som går fram och tillbaka och betraktar oss konstnärer och våra alster. De flesta ser ut att vara välbärgade kineser, en och annan amerikan och ett fåtal europeer. En bit ifrån mig står en välklädd kvinna och ser sig om i rummet. När hennes sökande blick når väggen med "Branding Babylon" rycker hon till och höjer snabbt handen för att skyla sina ögon.

Hon köpte den inte.